LEONIDER
av
Frej Wasastjerna

Han hade beslutat att inte köpa en pistol.

Han sade sig att om han sköt sig själv i huvudet skulle det bli en hemsk oreda. Skulle det alls vara möjligt att få bort alla fläckar från väggarna? Och kulhålet?

Men den verkliga orsaken var att han inte ville vänta. Vapenbutikerna skulle öppna först i morgon. Dessutom skulle han behöva en vapenlicens, och han hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta.

Det hade tagit honom länge nog att besluta sig. Nu var det dags att göra slag i saken.

Det hade redan gått två veckor sedan Solveigs oväntade död. Nu var hon begravd och borta. På begravningen hade det vimlat av hennes vänner och släktingar, av svärföräldrar och allt möjligt folk som han aldrig riktigt hade dragit jämnt med. Nu var det ännu besvärligare, när de tycktes beskylla honom för hjärtinfarkten som inte borde ha dödat en trettioårig kvinna. På hans sida fanns bara hans bror, hans enda levande släkting, som varken känslomässigt eller geografiskt var nära honom.

I två veckor hade han raglat genom livet som bedövad, så chockad att han inte ens kunde gråta. Prästens plattityder hade inte alls hjälpt.

Nu, denna söndagseftermiddag, hade sanningen gått upp för honom. Först nu fattade han på riktigt att han aldrig mer skulle se Solveig, aldrig höra hennes röst eller röra hennes hud. Aldrig leka med henne i sängen eller skratta åt ett delat skämt, aldrig se på TV med henne eller stå på ett fartygsdäck. Aldrig.

Det kunde han helt enkelt inte tåla.

Han hade övervägt att kasta sig framför en bil eller ett tåg, men, också om han lyckades döda sig själv på det viset, skulle det vara orätt mot föraren. Han hade inget gift och visste inte varifrån han kunde skaffa något. Han kunde ha tagit en kniv och skurit av en pulsåder i halsen eller handleden, men på något sätt kunde han inte tåla tanken på att skära sig själv med flit.

Det fanns ett bättre sätt. Berget nordost om stan erbjöd en lösning. Han kunde kasta sig utför den västra branten, trehundra meter lodrät stenvägg. Det skrämde honom, men efter åtta sekunder skulle han slå i marken. Visst skulle det också ställa till med oreda, men en röra utomhus kändes inte lika illa som inomhus.

Dessutom skulle hans självmord på det sättet samtidigt vara en pilgrimsvandring. Det var på berget han hade mött Solveig, och de hade ofta gått dit tillsammans. Var skulle det vara bättre att ända sitt liv än den heliga mark där hon hade gått?

Visserligen var vägen till branten spärrad av ett stängsel, men det kunde han komma igenom med en avbitartång. Han måste kolla i sista ögonblicket att ingen var där nere, men det var en bra plan.

Han klädde på sig kappa, halsduk och mössa, lade tången i högra kappfickan och började gå.

Solen gick ner medan han var på väg upp. Han stannade ett tag för att beundra hur havet i väster blänkte som smält koppar, men utan Solveig att dela utsikten med kändes det meningslöst. Han fortsatte.

Han mötte människor som var på väg ner, men han såg ingen på väg upp. Inte heller var någon uppe på berget, såvitt han kunde se i skymningens sista svaga ljusskimmer. Bra. Han kunde röja sig väg genom staketet ostörd.

Han var andfådd och hade en smula hett, så han satte sig på en bänk. Naturligtvis var det fånigt. Vad spelade det för roll om han var trött eller inte under de sista sekunderna före sin död? Men det var ju ingen speciell brådska nu när han kunde göra slut på sitt liv på några minuter när han ville, så han kunde lika gärna sitta en stund och minnas det goda i sitt liv. Där, lite till vänster, hade han mött Solveig första gången, och där till höger hade de utväxlat sin första kyss.

Medan han satt där blev stjärnorna synliga. Det var en klar, vacker natt. En bra natt att dö.

Till slut stod han upp, tog avbitartången ur fickan, gick fram till staketet och började fundera var han skulle klippa det.

Långt framför honom rörde sig en ljuspunkt följd av ett tunt vitt streck från höger till vänster för ett ögonblick och försvann: En meteor.

Han log en smula. Trevligt av världen att ordna en avskedshälsning åt honom.

Han började klippa. När han hade klippt av metalltråden på ungefär ett dussin ställen såg han en annan meteor.

Det här var märkligt. Sedan mindes han dagens datum – den sjuttonde november. Det var dags för Leonidernas meteorsvärm.

Han tog ett steg tillbaka. Nå, hans död kunde vänta lite till. Han hade bara sett tre meteorer i hela sitt liv förrän idag. Eftersom Leoniderna tänkte ordna en uppvisning, kunde han ju uppskatta den innan han gjorde slut på sig själv.

Där var en riktigt imponerande meteor – klart orange med en tjock svans.

Han gick tillbaka till bänken och satte sig igen för att se på himlen. Han höll tången, redskapet för hans frigörelse, i högra handen, men han kunde vänta en stund.

Natten mörknade sakta. Här, långt ovanför de ljus som hindrade stadsbor att se natthimlen ordentligt, kunde man verkligen se stjärnorna. De var överallt; otaliga små stjärnor fyllde luckorna mellan de stora som var de enda han vanligtvis hade sett. Till och med Vintergatan var svagt synlig.

Där bredde den ut sig över himlen, en krets av miljarder stjärnor, så avlägsna och talrika att de flöt samman till ett nästan omärkligt, svagt band av ljus. Men var och en av dem var ett ofattbart stort klot av väte, som i sin kärna smälte samman till helium och tyngre grundämnen. Och emellanåt exploderade någon av dem och spred sin substans i tomrummet mellan stjärnorna – sådde kol och syre, kisel och järn, materialet för planeter och liv, i gasmolnen från vilka nya stjärnor skulle bildas.

Atomerna av vilka han själv bestod, liksom bänken han satt på och marken under honom, hade formats i sådana stjärnugnar. De hade kastats ut i kolossala explosioner, som för en kort tid lyste starkare än hundra miljarder stjärnor, och blivit delar av ett moln av gas och stoft så väldigt att dess minsta utskott vida överträffade allt han kunde föreställa sig. För nära fem miljarder år sedan hade en liten del av molnet format solen, och en ännu mindre del av det överloppsmaterial som kretsade runt den nyfödda stjärnan hade bildat jorden. Nu utgjorde några av dem honom, medan andra nyligen hade bildat Solveig.

Och ingen kunde veta hurdana varelser de kunde forma i framtiden.

Där satt han, en varelse av stjärnstoff, och såg andra bitar av stjärnstoff förbränna sig själva i atmosfärens övre lager.

Han började känna närvaron av någonting heligt, något som överskred människans fattningsförmåga. Och han var inte skild från det. Han var en del av det, liksom allt omkring honom – varje grässtrå, varje mask, varje sandkorn.

Under vardagsvärlden, väckarklockornas och de stukade tårnas värld, fanns någonting outsägligt. Någonting som inte bara var skönhet eller sanning, kärlek eller ett mysterium. Någonting som omfattade alla dessa och sträckte sig långt därutöver. Någonting som inga ord kunde uttrycka, som man bara kunde känna.

Han satt där en lång stund i den kalla, klara novembernatten.

Till sist reste han sig upp, genomfrusen. Han tvekade ett ögonblick, stoppade avbitartången i fickan och gick hemåt.

Översatt från engelska av författaren.

Den här texten skrev jag för flera år sedan, så namnet Solveig har inget att göra med att det finns åtminstone två Solveigar i Nylands litteraturförening, som då var totalt okänd för mig. Jag behövde ett norsk-klingande namn, och Solveig låg närmast till hands.

Andra av mina verk finns på www.frejwasastjerna.net .