Spegeln

Han öppnade ytterdörren, lyfte upp matkassarna och steg in. Som vanligt beslöt han att ta trapporna i stället för hissen. Inte för att det spelade någon större roll om han var frisk eller sjuk, levande eller död, men han hade väl egentligen något slags plikt att försöka hålla sig i form.

Han började släpa matkassarna och sig själv uppför de nötta, stenlagda trapporna, mellan de murrigt gröna väggarna. När han kom till den första avsatsen såg han på nästa avsats en stor, gammaldags spegel med brun träram, lutad mot väggen.

Vad den gjorde där visste han inte. Förmodligen hade någon köpt eller ärvt den, och den var på väg antingen till eller från någon bostad i huset men hade av någon anledning lämnats i trappan för en stund. Vad vet man om grannarna i ett våningshus?

Han fortsatte att streta uppåt – men ryggade tillbaka och måste ta ett steg neråt för att inte ramla baklänges. Det var inte han själv som syntes i spegeln. Det var hans döda fru.

Än en gång skar hans sista minne av Marika som ett knivstyng – minnet av grälet de haft, som fått henne att störta ut på gatan utan att se sig för och springa rakt under en buss.

Han stod nu för lågt i trappan för att kunna se vare sig sitt eget ansikte eller Marikas i spegeln. Allt han kunde se i den var väggarna och det senapsgula taket.

Han bet ihop tänderna och började igen kliva uppför trapporna.

Det var Marikas ansikte, inget tvivel om saken.

För ett ögonblick tittade hon uttryckslöst på honom. Sedan rörde hon på mungiporna och log.

Hon kastade en slängkyss åt honom och vinkade. Därefter bleknade bilden av henne bort och ersattes av hans egen spegelbild – en bild som han nu för första gången sedan hennes död kunde se utan vämjelse. Kanske han förtjänade att leva trots allt.